Drömmen runt hörnet
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Till tonerna av Moonlight Serenade håller livet plötsligt andan ...
”Du, Lorna, de där sprickorna man får i hjärtat när saker och ting inte går som man hoppas och man får plåstra om sig och fortsätta framåt – det är där ljuset kommer in.” Orden är Bettys, och Lorna hör dem inom sig en sällsam kväll när hon vakar vid Bettys dödsbädd.
Nittiotreåriga Betty Dunlop är inte rädd för döden. Hon har varken fruktat Luftwaffe, det kalla kriget, hotet om en nukleär vinter eller någon av sina tre mer eller mindre avskyvärda äkta män.
Men för trettioåriga Lorna Larkham är det svårare. Ju närmare Bettys sängkant på S:t Agnes’ hospis döden smyger sig, desto snabbare klappar Lornas hjärta.
Bordspendylen bredvid henne verkar ha stannat – nog är klockan mer än sju? Lorna hade kommit klockan sex för att gå på sitt volontärpass, och avdelningsföreståndaren hade sagt att Betty hade blivit sämre under dagen.
Vi förstod att något var på tok när hon inte ringde efter sin kvällschoklad. Men hon är fortfarande vid medvetande. Fortsätt spela musik och småprata lite med henne även om hon inte svarar. Bara så att hon vet att hon inte är ensam. Jag är i rummet intill om du behöver mig.
Lorna lägger ned sin stickning för att kasta en blick på Betty, som ligger med slutna ögon. Lorna har alltid handarbetspåsen med sig till hospiset, det rytmiska klirrandet från stickorna hjälper till att fylla ut tystnaden.
Rudy, Bettys skygga tax, ändrar ställning i sin korg. Utanför har den klotrunda vita månen kommit fram bakom ett moln och rummet känns med ens kyligare. Musiken har tystnat, och plötsligt inser Lorna att hon inte kan höra Betty andas.
Är det dags? Är det nu det ska ske? Lorna iakttar Betty. Sekunderna känns långa som år – men så höjer sig Bettys lilla tunna bröstkorg under lakanet och livet går vidare, ännu en gång. Lorna andas ut, smeker varsamt Bettys hand.
”Vi är här hos dig, Betty”, viskar hon, ”jag och Rudy.” Men inom sig undrar Lorna om det är rätt att försöka hålla Betty kvar om hon är redo att lämna dem.
Fram till helt nyligen trodde inte Lorna att döden skulle hinna ifatt Betty. Hon hade varit så pigg. Förra veckan hade de pratat om julen, som just var över. Lorna hade berättat om sina förvånansvärt uppsluppna kvällar på ett härbärge för hemlösa (ännu en frivillig insats för att slippa fira jul med sin syster Jessicas släktingar, nu när deras båda föräldrar gått bort med bara ett års mellanrum).
Nu funderar Lorna över Bettys liv, och sitt eget. Allt smälter samman i en märklig helhet. Rudy vänder sig ett varv i hundkorgen och Lorna stoppar in en Glenn Miller-CD i spelaren. Om Bettys tåg ska gå i kväll vill hon nog lyssna på något svängigt på vägen till nästa station. Hon trycker på Play, tar upp stickningen. Bara trettio minuter kvar. Det kommer nog inte att hända något på hennes pass. Det är Betty alldeles för hänsynsfull för …
Drömmen runt hörnet är Lucy Dillons åttonde bok på svenska. Den handlar om Lorna, som söker sig tillbaka till Longhampton för att förverkliga en dröm: att öppna ett litet konstgalleri.
Lorna måste hantera åtskilliga spöken från det förflutna. Hennes förr så tajta familj har splittrats, och själv har hon en hemlig kärlek.
Av Betty har hon lärt sig att mod är något man sätter på sig som rött läppstift, även om paniken bultar i kroppen. Lorna känner sig ungefär lika modig som Bettys ängsligt darrande tax, som hon tagit hand om. Ska hon våga öppna sig mot livet och se världen med nya ögon?
Läs mer
Lucy Dillon
Lucy Dillon skriver härliga, varma, sorgliga och roliga böcker om människor som på ett eller annat sätt står inför en förändring i livet. Hon har mottagit flera priser, bland annat Romantic Novel of the Year Award för Ensamma hjärtan och hemlösa hundar. Lucy Dillon bor i en by utanför Hereford i England med sin man, deras hundar, en gammal röd Land Rover och alldeles för många böcker.
Till tonerna av Moonlight Serenade håller livet plötsligt andan ...
”Du, Lorna, de där sprickorna man får i hjärtat när saker och ting inte går som man hoppas och man får plåstra om sig och fortsätta framåt – det är där ljuset kommer in.” Orden är Bettys, och Lorna hör dem inom sig en sällsam kväll när hon vakar vid Bettys dödsbädd.
Nittiotreåriga Betty Dunlop är inte rädd för döden. Hon har varken fruktat Luftwaffe, det kalla kriget, hotet om en nukleär vinter eller någon av sina tre mer eller mindre avskyvärda äkta män.
Men för trettioåriga Lorna Larkham är det svårare. Ju närmare Bettys sängkant på S:t Agnes’ hospis döden smyger sig, desto snabbare klappar Lornas hjärta.
Bordspendylen bredvid henne verkar ha stannat – nog är klockan mer än sju? Lorna hade kommit klockan sex för att gå på sitt volontärpass, och avdelningsföreståndaren hade sagt att Betty hade blivit sämre under dagen.
Vi förstod att något var på tok när hon inte ringde efter sin kvällschoklad. Men hon är fortfarande vid medvetande. Fortsätt spela musik och småprata lite med henne även om hon inte svarar. Bara så att hon vet att hon inte är ensam. Jag är i rummet intill om du behöver mig.
Lorna lägger ned sin stickning för att kasta en blick på Betty, som ligger med slutna ögon. Lorna har alltid handarbetspåsen med sig till hospiset, det rytmiska klirrandet från stickorna hjälper till att fylla ut tystnaden.
Rudy, Bettys skygga tax, ändrar ställning i sin korg. Utanför har den klotrunda vita månen kommit fram bakom ett moln och rummet känns med ens kyligare. Musiken har tystnat, och plötsligt inser Lorna att hon inte kan höra Betty andas.
Är det dags? Är det nu det ska ske? Lorna iakttar Betty. Sekunderna känns långa som år – men så höjer sig Bettys lilla tunna bröstkorg under lakanet och livet går vidare, ännu en gång. Lorna andas ut, smeker varsamt Bettys hand.
”Vi är här hos dig, Betty”, viskar hon, ”jag och Rudy.” Men inom sig undrar Lorna om det är rätt att försöka hålla Betty kvar om hon är redo att lämna dem.
Fram till helt nyligen trodde inte Lorna att döden skulle hinna ifatt Betty. Hon hade varit så pigg. Förra veckan hade de pratat om julen, som just var över. Lorna hade berättat om sina förvånansvärt uppsluppna kvällar på ett härbärge för hemlösa (ännu en frivillig insats för att slippa fira jul med sin syster Jessicas släktingar, nu när deras båda föräldrar gått bort med bara ett års mellanrum).
Nu funderar Lorna över Bettys liv, och sitt eget. Allt smälter samman i en märklig helhet. Rudy vänder sig ett varv i hundkorgen och Lorna stoppar in en Glenn Miller-CD i spelaren. Om Bettys tåg ska gå i kväll vill hon nog lyssna på något svängigt på vägen till nästa station. Hon trycker på Play, tar upp stickningen. Bara trettio minuter kvar. Det kommer nog inte att hända något på hennes pass. Det är Betty alldeles för hänsynsfull för …
Drömmen runt hörnet är Lucy Dillons åttonde bok på svenska. Den handlar om Lorna, som söker sig tillbaka till Longhampton för att förverkliga en dröm: att öppna ett litet konstgalleri.
Lorna måste hantera åtskilliga spöken från det förflutna. Hennes förr så tajta familj har splittrats, och själv har hon en hemlig kärlek.
Av Betty har hon lärt sig att mod är något man sätter på sig som rött läppstift, även om paniken bultar i kroppen. Lorna känner sig ungefär lika modig som Bettys ängsligt darrande tax, som hon tagit hand om. Ska hon våga öppna sig mot livet och se världen med nya ögon?
Läs mer